Direktören har ordet
Det nordiska samarbetet har kanske större betydelse än vad många anar. Satsningarna i de mindre länderna och de nordiska kulturinstitutionernas insatser genererar en nordisk samhörighet och stolthet. Inte minst är detta avgörande i den annars så dystra geopolitiska samtid som får många att tappa hoppet om mänskligheten. Detta tillsammans med upprätthållandet eller värnandet av demokratin har kommit att bli centralt i det nordiska samarbetet.
Förmågan att stå upp för de nordiska värderingarna, om demokrati och mänskliga rättigheter, är tyvärr inget vi kan ta för givet längre. Därför är resiliensen högst upp på den nordiska politiska dagordningen och här omnämns den fria konsten och kulturen som en förutsättning för ett fritt och demokratiskt Norden. Det är här de nordiska kulturinstitutionerna har en viktig roll att spela. Det handlar både om att främja det nordiska kulturutbytet, att vara dialog- och samarbetspartner till kulturlivet, men också att stå upp för det fria ordet, den fria konsten och för mänskliga rättigheter.
Det är viktiga värden som är under attack och Nordiska ministerrådet har gett oss institutionsledare en omfattande verktygslåda utifrån de politiska inriktningsprogram, med mål och strategier, som de nordiska regeringarna ställt sig bakom. Genom dessa mål och strategier så kan våra nordiska kulturinstitutioner agera för konsten och kulturen, för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Institutionerna kan med sin integritet och självständighet fungera som megafoner, för att nå ut till de nordiska invånarna om demokrati, fri konst och mänskliga rättigheter.
Norden institut på Åland gör detta och anstränger sig för att förverkliga beslutade mål och strategier. Även om NIPÅ är den minsta av de nordiska institutionerna så är det avgörande för verksamheten att kunna bidra till de gemensamma målen. Vikten och relevansen av att institutet erbjuder invånarna ett bredare konstnärligt utbud för nya och spännande upplevelser, som reflekterar samtiden, historien och framtiden, är avgörande. För konstutövarna handlar det om att kunna skapa konst i frihet, att få utveckla sitt konstnärskap och att möta ny publik.
Det är ingen tillfällighet att institutets prioriterade målgrupp är barn och unga. Det är en självklar prioritering i allt arbete. Särskilt på Åland handlar satsningar på barn och unga om de stora framtidsfrågorna: att kunna bo kvar i Nordens minst befolkade självstyrande område, att kunna få ett arbete och kunna livnära sig som konstnär.
Relevansen blir ännu högre när de unga själva lyfter frågan och påståendet: ”Varför ska vi unga kulturarbetare bli landsförvisade från Åland? Vi måste också kunna få en anställning som kulturarbetare på Åland, det är här vi har vuxit upp och gått i skolan. En del av oss har också genomfört högre konstnärliga utbildningar i ett annat land.”
Det är ingen hemlighet att jag lyssnat särskilt med det örat, för att det på riktigt handlar om överlevnad i ett samhälle som till skillnad från alla övriga sju nordiska länder saknar viss nödvändig kulturell infrastruktur. Vid sidan av bibliotek, muséer, arkiv, kulturarv och musikskola, så finns ingen kulturinstitution som samlar de åländska konstnärerna. Det finns ingen sådan kulturmotor som erbjuder anställningar och producerar professionell kontinuerlig åländsk scenkonst och musik.
Konsekvensen är att de få professionella konstutövare som försöker vara yrkesverksamma på Åland möter stora hinder och tvingas försörja sig genom annan sysselsättning, än att vara yrkesverksamma konstnärer. Amatörkulturen däremot som engagerar många är mycket framgångsrika och betyder oerhört mycket för det åländska samhället. Det finns egentligen inget motsatsförhållande mellan amatörer och professionella, men på Åland ges inga möjligheter för professionell verksamhet, eftersom den grundläggande infrastrukturen saknas.
För att koppla tillbaka till resiliensen, demokratin och den fria konsten så finns det faktiskt en möjlighet att vända på den situation som Åland befinner sig i, utan en scenkonstinstitution, utan en symfoniorkester och utan ett kulturhus som omfamnar såväl professionella kulturutövare som amatörkulturen. Det är nu Åland behöver satsa och genom det nordiska samarbetet är jag övertygad om att även Åland kan skapa liknande infrastruktur som finns både i Grönland och på Färöarna. Där har det nordiska insatserna varit framgångsrika.
Nordens institut på Åland kan vara en sådan motor och med 40 år på Åland så finns erfarenhet, kunskap och stabilitet. Här kan det nordiska samarbetet generera såväl nordisk nytta som åländsk nytta, genom att förena de åländska behoven med de nordiska möjligheterna. Att Åland idag som enda nordiskt land saknar viss kulturell infrastruktur påverkar inte enbart ålänningarna och de få yrkesverksamma konstutövarna på Åland, det påverkar även det nordiska kulturutbytet.
Det finns en anledning till att så få åländska konstutövare kan turnera i Norden och utbudet av färdiga produktioner och program är minimalt. Likaså får nordiska konstutövare som gästspelar på Åland inte tillräckligt mycket utbyte tillbaka av yrkesverksamma inom samma konstområde.
Åland och Norden behöver en kultursatsning på Åland, för kulturen men också för demokratin och resiliensen. Nordens institut på Åland har redan kavlat upp ärmarna.
Tasso Stafilidis, direktör för Nordens institut på Åland