Mål: Att främja förståelse för och kunskap om konsten och kulturens roll som förutsättning för hållbar utveckling.

NIPÅ har i flera avseenden lyft hållbarhetsperspektiven, både den ekologiska, miljömässiga och sociala hållbarheten. Det gröna perspektivet har lyfts i föreställningar och skapande verksamheten, vilket också varit ett genomgående tema i större samarbeten som exempelvis Tall Ships Races.

NIPÅ inledde ett samarbete med konstnären Danelle Bergström för dokumentation av hennes arbete. Planeringen påbörjades också för att skapa en nordisk turné med hennes utställning Emelia – om skeppsbyggarna på Åland och det sista skeppet, som återuppbyggs just nu. Danelles målerier kommer att fånga både människorna och naturen, konsten och skeppstraditionen utifrån de gröna värdena och hållbarhetsdimensionen. Projektet har presenterats för NIPÅ:s systerinstitut med förhoppningen om en utställningsturné i Norden 2026-2028.

Under hösten initierades ett samarbete med "Dans och performanskollektivet D.A.C.E" om ekologin runt Östersjön. Detta kommer att genomföras under sommaren och hösten 2025 på Åland. Fondmedel söks för genomförandet och det blir NIPÅ:s stora gröna satsning som kan utvecklas och fortsätta om det blir bra.

Mål: Att främja konstnärligt och kulturellt utbyte för en konkurrenskraftig nordisk kultursektor. I detta mål inkluderat förankring av nordisk-baltiska stödmöjligheter i den åländska kultursektorn och bland relevanta aktörer.

Detta mål har NIPÅ uppnått genom att särskilt arbeta för att boka nordisk medverkan i Kulturkraft så att barn och unga fått möta nordiska konst- och kulturutövare. De nordiska aktörerna har betalats av NIPÅ. De åländska utövarna i Kulturkraft har finansierats av Kulturdelegationen vid Ålands landskapsregering.

Externa fondpengar kommer att sökas för att kunna ta in större och fler nordiska gästspel till Åland i förhållande till årets utbud. NIPÅ har under hösten hållit i nätverksträffar för att stärka de åländska konst- och kulturutövarna i deras strävan att komma ut i Norden. Initiativ togs för att skapa en utbudskatalog, vilket saknas på Åland för att de åländska utövarna ska bli mer konkurrenskraftiga.

Mål: Att främja barn och ungas nyfikenhet, kunskap och ge tillgång till andra nordiska länders kultur, språk och nordiskt kultursamarbete. I detta mål inkluderat ett kulturliv som är öppet, inkluderande och kännetecknas av mångfaldig.

Detta mål har NIPÅ uppnått genom flertalet av de redovisade programaktiviteterna som varit riktade till barn och unga genom Kulturkraft. Det är inte enbart föreställningar som turnerat för barn och unga utan även skapande undervisning med alternativa inlärningsmetoder som integrerats med skolans undervisning och ämnen. Totalt har utbudet innehållit sju olika konstarter som barnen har fått möta. Flera program har innehållit en efterföljande workshop där barnen själva fått prova på att skapa själva.

NIPÅ:s direktör Tasso Stafilidis var en av talarna vid årets Pridefestival på Åland. Han skrev även en ledare som gäst i tidningen Nya Åland med vinkling på det nordiska samarbetet och den gemensamma nordiska värdegrunden. I samband med Åland Pride flaggade NIPÅ med regnbågsflaggor i och utanför lokalerna. Flaggan utanför utsattes för vandalisering och en ny fick sättas upp, vilken även den blev förstörd. Polisanmälan om vandalisering och hatbrott gjordes, som senare lades ner i brist på att kunna identifiera en gärningsperson.

Nyss hemkommen till Mariehamn från Stockholm, är jag fortfarande uppfylld av de närmare 50 000 deltagarna i årets Prideparad och de över 500 000 åskådarna. Det var Nordens största manifestation för hbtqi-rättigheter. Att delta som åskådare är lika viktigt som att själv vara med i paraden. Det är en tydlig handling och ett aktivt avståndstagande från fördomar och hat, till stöd för allas lika värde, för hbtqi-rättigheter.

Om någon fortfarande undrar varför vi gör det och varför Pridefestivalerna behövs så stavas det solidaritet. Pridefestivalerna med paraderna står för internationell solidaritet. Det är hjärtskärande när vi ser hur hbtqi-personer världen över kränks dagligen, förtrycks och mördas av de regimer de lever i, av hbtqi-hatande grupperingar och av sina familjer. Värst är det i de ca 70 länderna som på olika sätt kriminaliserar homosexualitet och de 12 som utdömer dödsstraff. Iran avrättar flest homosexuella och Uganda är det landet som senast återinförde dödsstraffet. I ett sextiotal länder accepteras inte transpersoner, vars existens nonchaleras och ifrågasätts.

Könsneutrala äktenskapslagar brukar ses som en värdemätare på länders inställning till hbtqi-personer. Även om Grekland, som första kristna ortodoxa land, infört en jämlik äktenskapslag, i likhet med de nordiska länderna och senast Thailand, så är det enbart 36 av FN:s 193 medlemsländer som tillåter homosexuella par att ingå äktenskap.

Trots att det har gått många år sedan kriminaliseringen av homosexualitet avskaffades i de nordiska länderna, så hålls fördomarna levande av inskränkta och okunniga grupper av människor. Visserligen är de i minoritet men de är alltid högljudda med sin övertygelse om hur onormala hbtqi-personer är. Fördomar och okunskap som lätt resulterar i hat och kränkande tillmälen.

Detta är orsaken till att så många fortfarande inte vågar eller vill vara öppna med vem de är. Många vägrar betala det höga pris som öppenheten kräver. I stället tvingas många leva dubbelliv. Och tro mig – jag har varit där, det är många fler än de personer som är utsatta för hedersförtryck, som lever dubbelliv på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Och här spelar attityderna och bemötandet en avgörande roll.

Det gör skillnad vilken jargong det är i klassrummet, i omklädningsrummet, i fikarummet på jobbet, hemma runt köksbordet eller i kommentarsfälten på sociala medier. I ett modernt och upplyst samhälle med oändliga möjligheter att ta till sig fakta och kunskaper så är det förvånansvärt många som blundar och lockas av fördomar ur sin rädsla för det okända.

Hbtqi-hatet är gränslöst och leder till att hatarna ansluter sig till auktoritära regimer, som de annars säger sig motverka, som exempelvis Iran och Ryssland. Den senaste ryska aggressionen kom i våras när hbtqi-personer förbjöds från att organisera sig. Sedan tidigare är all information och undervisning till barn och unga om hbtqi-frågor och sexualkunskap förbjuden. Ungern tog efter, likaså den förra politiska ledningen i Polen och senast ut var Bulgarien som i förra veckan införde samma så kallade ”propagandaförbud” mot hbtqi-information till personer under 18 år. Nu tävlar också de konservativa politiker i USA:s olika delstater att göra det samma. Flera delstater har redan infört förbud och censurerat böcker. Vad är det för slags makthavare som medvetet försöker förhindra att unga människor får den kunskap de behöver?

Även om det tagit olika lång tid för de nordiska länderna så har lagstiftningsprocessen ofta get skjuts åt de länder som halkat efter. Till exempel var Finland sist ut med att införa könsneutralt äktenskap och Sverige är nu sist ut att reformera sin könstillhörighetslagstiftning, där de nya reglerna först träder i kraft nästa år.

Unga transpersoner är den mest utsatta gruppen bland hbtqi-personer och överrepresentationen av suicidförsök i jämförelse med unga cis-personer är markant. Många transpersoner beskriver sin psykiska ohälsa utifrån den intolerans de möter i sin vardag och de kränkningar de tvingas utstå dagligen, av så väl unga som vuxna. Och det handlar inte om att råka felköna en person en gång, utan problemet är att personen kanske redan blivit felkönad och ifrågasatt 27 gånger samma dag.

För den som har svårt att förstå är det bara att gå tillbaka till den algeriska boxaren som nyss tävlat i Paris-OS och läsa alla lögner och hatiska inlägg som svämmat över alla traditionella mediekanaler och i synnerhet de på nätet. Transfobi kan alltså även drabba personer som inte är transpersoner. Misstanken om transtillhörigheten och desinformationen om boxarens könsidentitet drog i gång en hatstorm mot boxaren och mot transpersoner, även om OS-vinnaren inte är transperson. En del tycker att det är fusk med basketspelare på 210 centimeter som tävlar mot spelare som är 40 centimeter kortare, men det uppstår inga drev där de smutskastas och hatas. De flesta fattar att vi är olika och olika långa. Varför upprörs vissa av andra människors könstillhörighet och könsuttryck, att de till och med kan hota dem till livet? Vad är skillnaden? Vi är olika. Även om OS inte tillåter de tävlande att själva definiera sin könstillhörighet, tar sig hatarna friheten att sprida lögner och kränkningar. Vi definierar oss och identifierar oss olika. Det är varje individs rätt att definiera sig själv, svårare än så är det inte.

I det nordiska samarbetet så är det arbetet mot fördomar, hat och förtryck som förenar oss. Det är allas vår skyldighet att inte sprida lögner. Det är vår plikt att motverka hat! Det är vars och ens ansvar att visa sina medmänniskor respekt, oavsett vad det handlar om. Men det ska alltid råda nolltolerans mot alla former av kränkningar, diskriminering och förtryck. Det är tron på kärleken och människors rätt att få vara den de själva vill vara – sig själv – som skapar trygga och empatiska individer. Detta är en förutsättning för utveckling och välstånd, inte bara här på Åland, utan i Norden och i hela världen. Jag är övertygad om det. Vi ses i Prideparaden den 17 augusti i Mariehamn!